Min berättelse!
Är som ni förmodligen redan vet medlem i Ung cancer. Världens bästa organisation.
I en grupp dom har på FB kunde man skapa ett dokument och berätta sin berättelse.
Ni vet säkert redan det mesta men tänkte att jag lägger upp den här också.
Min berättelse.
Therése heter jag och är 21 år gammal.Den 20 Augusti i år föddes världens vackraste Signe. (ödet om du frågar mig)
Under förlossningen fick jag feber som höll i sig under ca 2 V. Läkarna letade infektioner men hittade inget.
Fick penicillinkur efter penicillinkur som inte hjälpte.
Den 1 September skulle dom göra en röntgen för att utesluta lunginflammation som jag förstod det.
Dom hittade dock en 20cm tumör mellan lungorna.
Beskedet kom som en chock.. En tumör? jag? Vad har jag gjort för fel? varför?
Jag har precis fått barn, jag ska bara mysa och ha det bra.
Kommer jag missa hennes uppväxt? Kommer jag inte få vara med första dagen på dagis, skola osv?
Kommer hon växa upp utan mamma? Tusen frågor utan svar.
Fick dock en förklaring till den stora viktnedgången på 16 kg under graviditeten, den hemska klådan, jobbiga nattsvettningarna och alla andra symptom jag sökt vård för under nio månader som läkarna missat gång på gång.
Ambulans direkt till Uppsala från Mora, Dalarna där jag efter massa prover fick diagnosen hodgkins lymfom stadium IB
8 A och B kurer med cytostatika. Gjorde förra veckan min sista. Uppföljs av strålning i Uppsala också nu i Mars och April.
Fick en porth-a-cath inopererad och har pga den inte kunnat lyfta/bära Signe så som jag vill då det fortfarande gör ont när jag anstränger mig eller använder höger arm då läkarna konstaterat i efterhand att dom satt den fel.
Gjorde den 1 November en PET-undersökning som jag fick svar på några veckor senare, Inga cancerceller kvar. (som dom kan se på röntgen).
Jag kommer få vara med och hålla hennes hand genom livet.
Visst, Det är jobbigt att inte få bära sin dotter, Och man känner sig kanske inte som den bästa mamman i världen när man sover en hel vecka efter behandling.
Men jag har en hel livstid att ta ikapp allt jag missar nu.
Och dom här månaderna är ingenting hon minns som tur är.
Jag tar igen så mycket jag bara kan med pussar,kramar och ton med kärlek och närhet bara till henne.
Om det är något jag lärt mig av Ung cancer är att det inte är mitt fel. Jag har inte fått cancer för att jag varit dum eller elak.
Det bara hände. Och det finns säkert någon mening med det hela.
Jag är nu så mycket starkare än jag var för bara 6 Månader sen.
Jag har lärt mig att man lever bara en gång och det är nu.
Man kan inte skjuta på saker och tänka att man ska göra det imorgon. Det kanske inte finns ett imorgon.
Något jag dock saknar något enormt är den obeskrivliga känslan av att vara odödlig som man har när man är ung och dum.
Massa kärlek till er. Ni är bäst.
Kramar, Therése.