annamarietherese

Jag har skrivit detta förut. Så många gånger.
Det är samma innehåll men andra ord.
Det är för min skull jag skriver om. Ett sätt att bearbeta de senaste 10 månaderna. 
Det är inte första berättelsen och det är inte sista. 

Den 20 Augusti klockan 19:46 2011 efter en 16 timmars förlossning som avslutades med sugklocka föddes världens vackraste Signe.
3880gr och 50cm lång. 2 dagar efter BF.
Vi kom hem efter 48 timmar på BB och levde såklart i en lyckobubbla.
Världens underbaraste lilla människa låg i min famn. Efter 9 Månaders väntan var hon äntligen här!
Så vackra små fingrar, tår. Min alldeles egna lilla prinsessa.. Mitt fina mirakel.
Under förlossningen fick jag feber. Fick penicillin på BB men fick ändå åka hem.
Febern vägrade dock ge med sig. Men mitt i allt det nya tänkte jag inte så mycket på det. Fick nytt penicillin som inte heller hjälpte.

Läkarna skickade tillbaka mig till sjukhuset där jag blev inlagd. Signe var då 5 dagar gammal.
Läkarna började leta infektioner i livmodern eller efter epiduralen,
Utan någon framgång.
Fick penicillinkur efter penicillinkur som inte hjälpte.
Fick efter några dagar på sjukhuset åka hem.
Ringde tillbaka till min läkare som jag haft under hela graviditeten och bad om hjälp..
Bad henne ta prover och hitta vad felet var..
Då hade jag riktiga feberfrossor och mådde jätte dåligt. Ville bara bli helt pigg så jag kunde njuta till fullo av min vackra lilla tjej.
Hon tog in mig för provertagning och dagen efter fick jag komma tillbaka för en undersökning.. Hon hittade inget men tog hjälp av en allmänläkare som undersökte hela mig.
Han beställde tillslut en lungröntgen för att utesluta infektion i lungorna som jag förstod det..
Det var den 1 September..

Det är snart ett år sedan den dagen. Det känns så oerhört långt borta men ändå minns jag det som igår.
Läkarens blick när han kom in i rummet. Jag låg i sängen, Signe låg i sin pappas famn som satt i en stol bredvid. Vi kollade på TV och ville åka hem.
Läkaren kom in och sa att vi skulle stänga av TV'n.
Tänkte fortfarande inte att det kunde vara SÅ allvarligt.. Men visst stängde vi av TV'n.

"Du har en tumör."
Jag hör fortfarande hans röst ibland..
Tumör?! Jag?! snart 21 år gammal med en dotter på 11 dagar..
Jag kunde inte mycket om tumörer, cancer.. Hade sett något på TV och läst i böcker..
Visste att dom kunde vara elakartade eller godartade..
Frågade.
Tumör? Cancer? Elak eller vadå? Du skojar?
-"Malignt."
Jag behövde inte ens fråga vad det betydde.. Det syntes så väl på hela läkaren.
Han riktigt utstrålade medlidande. Ångest.
Hur ger man ett sånt besked till en människa?
Jag hade 1000 frågor. Han hade inga svar..
Jag skulle få åka till Uppsala direkt för en biopsi för att ta reda på vad det var för cancer..
Han hade redan pratat med läkarna i Uppsala som också sett bilderna på tumören.
Dom misstänkte Hodgkins Lymfom.
Tumören förresten. Var så stor som 19x16x9 cm.
Skulle jag dö? Skulle Signe växa upp utan mamma? Skulle jag bara bli ett namn på en sten?

På onkologen i Uppsala var det fullt för natten så fick stanna kvar på sjukhuset i Mora för att klockan 4 på morgonen åka dit. Signe fick åka med mig i ambulansen. Hennes pappa i egen bil bakom.
Väl framme i Uppsala väntade dom redan på oss.. Vi var lite sena då vi fått stanna några gånger för att Mata Och byta på Signe.
Biopsin gjordes och därefter levde jag i en dimma veckorna som följde..
Blev inlagd på onkologen och fick börja med vad som kändes som 1000 olika mediciner och sprutor.
Efter vad som kändes som en evighet fick vi svaret som bekräftade misstankarna.
Det var Hodgkins.
Fick då åka hem till Dalarna på Onsdagen för att sedan åka tillbaka för att påbörja cellgifterna på Fredag.
Och så körde det igång. Behandling 1A var igång.
Hur många behandlingar jag skulle behöva visste dom inte.. Strålning? Ja, kanske.
Efter fjärde behandlingen (2b) gjordes en PET-undersökning.
Då beslutades det att jag skulle ha 8A&b kurer (16 behandlingar) + strålning.
Den 13 Februari 2012 fick jag de sista cellgifterna. På Skärtorsdagen i April fick jag sista strålningen.
Den 2 Juli gjordes en till PET-undersökning. Inga cancerceller. Lyckan var och är enorm.
Att slippa mera cellgifter går nog inte att beskriva för någon som inte varit med om det.
Att få cellgifter en Måndag och inte ta sig ur sängen förrens Onsdag-Torsdag veckan efter, När du har en liten nyfödd dotter hemma är inte okej.
Man känner sig så dålig som förälder. Som mamma. Som person och människa.
Och det var så många gånger när jag åkte till sjukhuset för att få en ny kur med cytostatika som jag var så nära att vända tillbaka. Hem till min vackra tjej som inte förstod något av det som hände runt omkring.
Som inte förstod hur nära hennes mamma var döden.
Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för hur jag ska berätta om den här tiden för henne.

Under graviditeten gick jag ner väldigt mycket i vikt. Hade en hemsk klåda och önskade flera gånger att det skulle vara skabb så det gick att behandla..
Nattsvettningar, feber och illamående.. Alla symtpom på hodgkins men alla även vanliga graviditets krämpor..

När jag var inlagd i Uppsala så opererade dom även in en porth-a-cath som underlättar cytostatikabehandling.Den ville aldrig riktigt läka utan den krånglade under hela behandlingen och om jag bar Signe under en längre stund så fick jag oerhört ont. Jag kunde inte hänga tvätt eller diska en kastrull utan att få så ont att armen blev oanvändbar två dagar efter.
Nu är den borta och jag tvättar, diskar och bär en snart 1 årig Signe för fullt varje dag.
Och jag bara njuuuter av att få vara mamma till fullo. Att vara hemma med henne är det bästa någonsin!

Det senaste året har varit en riktig känslomässig bergochdal bana.
Jag har den störta delen av behandlingen levt i någon sorts förnekelse..
Jag kan inte ens räkna alla gånger jag svarat med ett stort leende att "Neeej, Det är så bra så! Lite cancer bara.. Jag är frisk snart ska du se"
Lite cancer bara....
Det är först nu. Flera månader efter som jag inser hur oerhört nära jag varit att dö..
Det finns inget som "lite cancer"
Vad tusan hade hänt om jag inte tjatat på läkarna om mer prover?
Om cellgifterna inte fungerat?
Hade jag fortfarande suttit här bredvid en sovande Signe. Lyssnat på hennes andetag och fått se alla hennes ansiktsuttryck när hon drömmer, hennes första steg, att varje dag höra henne säga mamma och se henne utvecklas och varje sekund lära sig nya saker.
Hade jag fortfarande kämpat för livet?
Eller hade jag redan varit borta?
Tagit mitt sista andetag?

Kommer jag fortfarande få vara med och hålla Signes hand genom livet?
Kommer cancern komma tillbaka?

När man är 22 år gammal ska man vara odödlig.. Man ska leva livet till fullo och inte vara rädd för att känna efter.. Inte vara rädd för att leva.
Jag saknar verkligen det.. Känslan att vara odödlig och att känna att man har hela livet framför sig.
Jag vill inte vara rädd för döden. Jag vill inte oroa mig för att halsontet kanske är cancer..
Det kommer säkert komma en dag när oron och rädslan nästan är helt borta.
Men jag tror att alla som har haft cancer har kvar lite av rädslan livet ut.. Men att man lär sig leva med den på bästa sätt.
Och kanske är det positivt att vara rädd för döden?
Jag skulle tex aldrig komma på tanken att börja röka igen. Eller lägga mig i ett solarium eller ens gå ut i solen utan solskydd..
Jag kommer tjata om cellprov och mammografi.

Om det är något jag lärt mig om livet är att inte ta det för givet..
Du vet aldrig vad som händer imorgon.
Och varje dag du spenderar arg är en dag av lycka och glädje missad.

Kärlek.