Bang Bang.
Helt plötsligt hade jag inte ett barn jag behövde oroa mig att dö ifrån utan två.
Två kärlekar jag aldrig vill lämna.
Imorgon ska jag börja prata med någon. Peta i det här med dödsångesten, försöka sortera alla hormoner och tankar. Lära mig säga nej och inte ta på mig lika mycket som innan. Kroppen har tagit stryk av behandlingen, även om jag kanske inte varit så pigg på att inse det. Jag kan inte köra på i samma tempo som innan cancern och innan två barn. Kroppen behöver sömn, återhämtning och möjlighet att bara bara andas och leva. Det gäller bara att få med hjärnan på det tåget också. ❤️