Trött..

Vemod.. Det är nog rätta ordet? Jag är så glad och lycklig över lilltjejen i magen att det gör ont i hela mig. Jag älskar henne redan galet. Men samtidigt vill jag fly landet. Lämna allt och alla. Bosätta mig i ett tält på någon karibisk ödeö.. För allting påminner om honom. Precis allting. Och ni kan tycka att jag är dum i huvudet som är ledsen nu när jag ska vara som lyckligast. Och att jag är elak som är olycklig när hon är i min mage. Jag känner mig elak. Det gör inte det hela bättre precis. Men jag kan inte vara lycklig 24/7 när jag har noll kontakt med j. Varje dag utan hans röst är som ett skott i hjärtat. Hjärtat som han alltid kommer äga. Och vet ni vad det värsta är här. Han jag älskar mest av allt. Han hatar mig mest av allt. Varför? Jo, för jag har förstört hans liv. Jag hade hatat mig själv. Jag hatar mig själv. Jag blir mamma. Världens lyckligaste mamma. Han blir pappa. Världens olyckligaste pappa. Det är inte rätt. Allt är fel i den här situationen. Och det är mitt fel. Det är helt tack vare lilltjejen jag inte ligger begravd just nu. Så mycket jag avskyr mig själv går inte att beskriva. Men. Dock hatar jag mig lite mindre sen jag hittade dom tobaksfria. Nikotinfria cigaretterna. Nej, ska äta pankakor nu. Sen försöka sova. Går inte bra med det nu för tiden. Godnatt
#1 - - Theodornicoline:

I LOVE THIS VERY PAGE PLEASE KEEP UP THE GOOD AND WONDERFUL JOB.